Skoja om allt?

Kan man verkligen skämta om allt? Jag är tveksam. Det finns gränser för oss alla. Någonstans finns det en gräns där vi som individer inte längre tycker det är roligt, utan istället osmakligt, otäckt eller förnedrande.
Våra gränser är individuella. Men, kanske vore det klokt av oss alla att förstå varandras gränser lite mer. Och till att börja med inse att gränser finns och att de är individuella. De skämt jag tycker är sanslöst skojiga kanske du tycker är plumpa. Och tvärtom.

Ibland ser man påståenden som "Man kan skoja om vad som helst, när som helst. Judarna skämtade till och med i Treblinka."

Det är nog sant. Men kanske mer för att överleva än för att roa någon på ett ytligt plan.

Jag tänker ibland att vid Nürnbergrättegången efter kriget skojade man inte. Trots att det fanns humor i dödslägren, så var det inget man skojade om när förövarna ställdes till svars.

Vinna? Eller undvika förlust?

Jag språkade med en fotbollstränare häromdagen. Vi tittade på en fotbollsmatch och jag kommenterade att det var så kul att se att laget gjorde mål. "Det är väl det som är det viktigaste om man ska vinna".
Tränaren tittade på mig och var bekymrad eftersom det anda laget också gjorde mål. Och så muttrade han "Nja, det viktigaste är att inte släppa in så många mål".

Uj, tänkte jag. Så olika det kan tänkas och satsas. Om man vill vinna så kanske man ska satsa på att göra många mål. Men om man inte vill förlora ska man satsa på att inte släppa in så många.

Satsa på att vinna? Eller satsa på att inte förlora? Samma sak?

I mitt huvud skapar det olika bilder och olika attityd. Kanske blir det tydligare om man tänker sig boxaren som antingen försöker knocka motståndaren - eller undvika att bli knockad. Visst förändras hans attityd och sätt att agera i ringen...

Hur gör du? Hur fungerar det i affärslivet? Försöker varje säljare att vinna - eller försöker de undvika att bli förlorare?

Satsar du för att vinna? Eller försöker du undvika förluster?

Förebilden Herr Gårman

Visst är väl mannen som visar att det finns ett övergångsställe en av våra mer kända förebilder. Till och med omsjungen av Gullan Bornemark.

Och vi alla vet ju att det han visar oss är att man ska "gå på de vita strecken". Våra övergångsställen är ju markerade med stora, fina, vita rektanglar (=streck) i vägbanan. Och med skylten med Herr Gårman såklart.

Men titta extra gång på Herr Gårman nästa gång du ser honom. Går han på vita streck? Nej! Han går på svarta streck! Motsats!
För att visa att *vi* ska gå på vita streck så går *han* på svarta! Jag tror inte att någon och letat efter svarta streck i gatan. Men, visst är det lite kul att han i alla år gått på svarta streck, men ändå menat att vi andra ska gå på de vita?
(Sannolikt har det till viss del att göra med illustrationsmöjligheter, men ändå....)

Så, hur lyssnar du på budskap? Hör och ser du vad personen vill att du ska se? Eller ser du svarta streck när han menar vita? Tänk vilka underbara och farliga filter vi har som omvandlar budskap till något vi tror vi förstår. Och varför inte tänka "vitt" när någon säger "svart" nästa gång? Eller tvärtom? Och varför bara begränsa sig till svart eller vitt - när det finns en hel regnbåge?

Begränsningar

Begränsningar sätter fart!

Tänk på en flipperkula. När den rullar fritt över stora områden så varken låter det eller händer specieltl mycket. Men ij, vilken energi som frigörs när det blir trångt. Farten ökar! Spänningen ökar! Och det händer mycket mer!

Kanske är det så också att vi behöver begränsningar för att få fart. Ju mer begränsningar - desto större kraft?

Orbitera

...den som inte läst Gordon MacKenzies mästerverk Orbiting the Giant Hairball (ISBN 0670879835) har något att se fram emot. Snart tio år gammal återfinns den fortfarande på listor över "bästa chefsböcker", "bästa kreativitetsböcker" och liknande.

Regler!

Regler är till för att brytas? Nja, kanske ifrågasättas? Men, vem ska bestämma om en regel ska följas? Och när det är smart att bryta den?

Ofta kanske vi själva tycker att vi bäst vet när vi ska bryta regler och hur osmidigt och oflexibelt det är när vi inte lyckas bryta regeln. Om jag bokat en oflexibel flygplansbiljett och plötsligt vill byta den och hon på andra sidan disken kallt menar att "Regler är regler". Vad känner du då? Spelar det någon roll att alla verkar vinna på att bryta regeln?

Vad skulle hända om vi bröt denna regel. Skulle det ge upphov till att vi förväntar oss att kunna bryta den igen? Och igen? Varför ska vi ens köpa dessa flexibla biljetter när vi lika gärna kan köpa de oflexibla och sedan - mot regelverket - byta dem?

Visst kan livet kännas orättvist. Men det är inte lätt att veta vilka regler man ska bryta mot. Och kanske måste man fundera riktigt låååångt och läääänge innan man blir säker på om det är bra att bryta regeln eller inte.

Kör du mot rött ljus? Om du är garanterat ensam bilist i den stora kosrningen och det röda ljuset lyst i mer än tio minuter. Känner du då en lust att köra? Du vet att ingen bil kommer att köra på dig. Och du själv kommer inte att köra på någon. Vad kan bli fel? Fundera på det ett tag och se vilka skäl du kommer på att det kan vara oklokt att bryta den till och med en sådan regel.

Det ligger ju faktiskt en tanke bakom alla regler. Visst ska vi ifrågasätta. Men finns det någon som har monopol på att bryta regler? Bara för att det kortsiktigt är bra?

Singularis...

Tänk så ofta vi hör "problemet är" eller "lösningen är". Men, är det så säkert att det finns *ett* problem eller *en* lösning? Är det skolans idé om att det finns ett rätt svar och resten är fel som skapat detta?

Tänk så många fler möjligheter att lösa problem vi får om vi törs lyfta blicken och kanske se världen mer sammansatt. Fler problem och möjligheter. Och att dessa problem och möjligheter kan ha flera lösningar och alternativ.

Att säga att 2+2 skulle bli 5 uppfattar nog många som fel. Men det kan ju vara bättre än att det blir 1.000.000 eller 0? Måste allt vara "rätt"? Kanske räcker "bra" ibland?

Leta inte efter rätt svar - utan leta efter bra svar.