Regler är till för att brytas? Nja, kanske ifrågasättas? Men, vem ska bestämma om en regel ska följas? Och när det är smart att bryta den?
Ofta kanske vi själva tycker att vi bäst vet när vi ska bryta regler och hur osmidigt och oflexibelt det är när vi inte lyckas bryta regeln. Om jag bokat en oflexibel flygplansbiljett och plötsligt vill byta den och hon på andra sidan disken kallt menar att "Regler är regler". Vad känner du då? Spelar det någon roll att alla verkar vinna på att bryta regeln?
Vad skulle hända om vi bröt denna regel. Skulle det ge upphov till att vi förväntar oss att kunna bryta den igen? Och igen? Varför ska vi ens köpa dessa flexibla biljetter när vi lika gärna kan köpa de oflexibla och sedan - mot regelverket - byta dem?
Visst kan livet kännas orättvist. Men det är inte lätt att veta vilka regler man ska bryta mot. Och kanske måste man fundera riktigt låååångt och läääänge innan man blir säker på om det är bra att bryta regeln eller inte.
Kör du mot rött ljus? Om du är garanterat ensam bilist i den stora kosrningen och det röda ljuset lyst i mer än tio minuter. Känner du då en lust att köra? Du vet att ingen bil kommer att köra på dig. Och du själv kommer inte att köra på någon. Vad kan bli fel? Fundera på det ett tag och se vilka skäl du kommer på att det kan vara oklokt att bryta den till och med en sådan regel.
Det ligger ju faktiskt en tanke bakom alla regler. Visst ska vi ifrågasätta. Men finns det någon som har monopol på att bryta regler? Bara för att det kortsiktigt är bra?